Få koll på ölen med Ölkollen – Ale.

Under den här rubriken hittar du en mängd olika ölstilar. De flesta ursprungligen från Storbritannien, men några såg ljuset för första gången på andra sidan Atlanten – i USA. Den kanske mest kända stilen är IPA, india pale ale. I amerikansk tappning är den mer humlearomatisk, fruktig och besk i karaktären är den ursprungliga som kommer från England. Generellt kan man säga att klassiska ale från Storbritannien har mer doft och smak av malten än de öl som tar sikte på den amerikanska alestilen. Den fokuserar mer på humlebetonad öl och då gärna med amerikanska humlesorter, som cascade, amarillo och citra.

Strong ale.

Strong ale har ofta över 7 % i alkoholhalt.

Strong ale är en svårdefinierad stil. Historiskt sett tillverkades ale antingen färskt och kallades då mild ale, eller så lagrades den och kallades då old ale. Old ale var alltid alkoholstarkt för att klara lagringen. Mild kunde också ha mycket alkohol och kallades då strong mild ale. I dag är gränserna mellan old ale och strong ale väldigt suddiga och stilen finns knappt i England. I USA betecknar strong ale en spännvidd av alkoholstarka öl som har över 7 %, och det enda gemensamt de har är att det är mycket av allt: malt, humle och alkohol.

Skotsk ale.

Skotsk ale har mer maltsmak än engelsk ale.

Skotsk ale är maltig och fruktig i smaken. Humlearomerna är nedtonade och det kan historiskt sett bero på att humle inte odlades i Skottland – istället användes ljung som krydda.
Ofta är ölet mörkbrunt, med rostade inslag i smaken som ger aromer av farinsocker och knäck. Färgen och smaken kommer från att en viss del karamellmalt används, men också av de speciella jäststammar som används. I vissa alkoholstarkare varianter kan en viss rökighet märkas och traditionellt kommer det från att vörten kokades flera timmar över öppen eld för att få en mer koncentrerat innehåll. Numera är det ovanligt med kokning över öppen eld och rökinslag i ölet. Skotsk ale skiljer sig från engelsk ale genom att den skotska är mer maltbetonad.
På flasketiketterna står det ofta shilling eller tecknet ”/-” och det har en historisk förklaring. Antalet shilling på etiketten betecknade priset på en tunna öl under 1800-talet.
Idag finns det fyra klasser som används. De tre alkoholsvagaste kallas 60, 70 eller 80 shilling alternativt light, heavy, export och har en alkoholhalt under 6 %. Den starkaste kallas 90 shilling eller wee heavy och har en alkoholhalt över 6 %. Vid framförallt export kallas den även scotch ale.

Session IPA.

Session IPA har lägre alkoholhalt än IPA.

En session IPA är en alkoholsvagare version av IPA (india pale ale). Egentligen går alla ölstilar att göra i session-stil. Det handlar helt enkelt om att sänka alkoholhalten samtidigt som man behåller smaken och balansen mellan humle och malt. Under senare år har det framförallt varit populärt med session india pale ale, troligen eftersom det är en smakrik ölstil som är relativt enkel att göra med lägre alkohol.
Beteckningen session är lite svårförklarad, men tros härstamma från England och det faktum att folk ville kunna dricka mycket öl utan att bli allt för berusade. En session IPA bör inte ligga högre än 4,5 – 4,7 % i alkohol. Smaken är precis som för en IPA – humlearomatisk och med tydlig beska.

Old ale.

Old ale lagrades förr i trätunnor.

Old ale är en ölstil som fått sitt namn av att den serverades efter en viss tids lagring till skillnad från mild ale som serverades färsk. Under lagringen i trätunnor fick ölen ofta en syrlig smak eftersom bland annat mjölksyrebakterier och jästen brettanomyces fanns i tunnorna.
Från början var det vanligt folk som investerade i ung öl för att kunna sälja den dyrare när den var lagrad. Efter ett tag insåg bryggerierna själva att de kunde lagra ölen. Ibland kunde old ale vara en blandning av lagrad och färsk öl för att få en bra balans på syran.
Dagens old ale lagras på flaska eller ståltank och saknar därmed ofta dåtidens syrliga smak. Old ale är mörkbrun i färgen och har rostad, fruktig och maltig smak. Den är oftast alkoholstark och vinös i karaktären, ibland med syrliga toner.

Mild.

Mild har ofta låg alkoholhalt och måttlig beska.

Mild är en brittisk ölstil med en historia som troligen startar någon gång under 1600-talet. Namnet kommer antagligen från det faktum att ölet var nybryggt när det såldes till konsumenterna. Mild hade inte hunnit få den syrliga ton som lagrad öl hade – smaken var därmed mildare.
Ölet är mörk till färgen och spänner från brunorange till mörkbrun. Alkoholhalten är låg, oftast mellan 3-3,6 %. Doft och smak är maltig med inslag av mörkt bröd, sirap och torkad frukt. Beskan är måttlig.
Under modern tid betecknas mild som en ale med mindre beska än en pale ale eller bitter. Mild är en klassisk engelsk puböl och höll på att dö ut när mer och mer lager konsumerades på engelska pubar. På senare år har den, som många klassiska ölstilar, fått en viss renässans. Den är dock fortfarande mest förekommande på pubar i mellersta England.

India pale ale (IPA).

India pale ale (IPA) har tydlig doft av humlen.

Dagens IPA har en stor blommig humlekaraktär med inslag av citrusfrukter. För att balansera upp humleinslaget behövs en maltig smak med en viss sötma. Den traditionella engelska ipa-ölet existerar knappt längre, men det har en ”jordig” karaktär på humlenaromen och en mer rostad maltsmak.
En myt är att IPA:n kom till i slutet av 1700-talet för att klara resan till de Engelska kolonierna i Indien. Det är inte riktigt sant, utan ölet fanns tidigare under namnet october beer. För englandsmarknaden lagrades ölet alltid ett par år, men när det skickades till Indien gjorde man det färskt och lagringen skedde under båtresan dit. Efter hand kom ölet att kallas india pale ale och det utvecklades vidare bland bryggerierna i staden Burton. Vattnet där var extra hårt, vilket gjorde beskan tydligare, men även att färgen blev ljusare och klarare än i andra öl på den tiden.
Fram till första världskriget var IPA ett populärt öl, men skattehöjning för starkare öl gjorde att försäljningen tappade fart. I slutet av 1970-talet fick IPA en renässans i USA då mikrobryggare började tillverka ölet. Resten är historia – nu är IPA mer populär än någonsin.

Imperial/Dubbel IPA.

Imperial/Dubbel IPA har mer humlesmak än IPA.

Imperial eller dubbel-IPA (india pale ale) är en ölstil som växte fram i västra USA under 1990-talet. India pale ale hade sedan slutet på 1970-talet stadigt växt i popularitet och bryggerierna försökte att bräcka varandra i mängden humle och beska. Till slut började frågan ställas, om det fortfarande var IPA som bryggdes eller om det hade utvecklats en ny ölstil?
Den nya ölstilen fick namnet dubbel-IPA eller imperial-IPA. Dubbel eftersom den innehåller mycket mer humle och malt än en vanlig IPA, vilket ger ett fylligt och sötare öl med väldigt mycket humlearom och beska. Alkoholhalten är från 7 % och uppåt. Imperial kallas ölet ibland för att jämföra med imperial stout – det vill säga en starkare version av en ölstil.

Irländsk ale.

Irländsk ale kallas även för irish red ale.

Irland är mest känt för sin stout men de producerar även ale. Irländsk ale blev allt vanligare i större skala i början av 1990-talet. Stilen, eller red ale och irish red ale, som den också kallas, är dock vanligare utanför landet.
Irländsk ale är rödbrun i färgen med rostad maltkaraktär och inslag av exempelvis kola och sirap. Beskan är måttlig och humlearomerna är nedtonade. Ofta tillsätts rostat korn för att ge en torrare smak. Amber ale är en stil som är lik irländsk ale, men med USA som ursprung, och med amerikanska humlesorter istället för engelska.

Golden/Blond ale.

Golden/Blond ale är en ljus och lätt ale.

På 1980-talet försökte många brittiska alebryggare möta konkurrensen från det allt mer populära internationella lagerölet. Bryggarna tillverkade en ljusare ale som var frisk och med en tydlig humlebeska. Denna ale kom ofta att kallas för golden ale eller ibland blond ale. Var gränsen går mellan golden ale och något mörkare varianter av brittisk ale är svårt att bedöma, utan det är som så många andra gånger – upp till varje enskilt bryggeri att bestämma.
Den ljusa malten och den framträdande humlearomen gör att golden ale upplevs som torrare (låg sötma) och friskare än många mörkare brittiska alestilar. Ölet kan ha inslag av apelsinskal, äpplen, pomerans och kryddig blommighet från brittiska humlesorter.

Extra special bitter.

Extra special bitter är en av tre bitterstilar.

Historien om engelsk bitter börjar i mitten på 1600-talet då koks började framställas. Innan dess hade all rostning av malt skett med hjälp av halm, torv eller trä vilket gav malten en rökig arom. Nu kunde bryggarna kontrollera värmen och därmed få en lättare och ljusare malt. Detta i sin tur gjorde att det var möjligt att brygga en ljusare ale med mer maltsmak än tidigare. Ölet var även beskare än dåtidens mest druckna öl – mild, och smeknamnet på det nya ölet kom omgående – bitter.
Smaken på en typisk extra special bitter är maltig med tydligt rostade aromer av exempelvis kaffe, chokladkola och mörkt bröd. En viss fruktighet och smöraromer från jäsningen kan märkas. De traditionella engelska humlesorterna ger doft som påminner om kåda och tallbarr.
I dag räknar ölvärlden med tre olika stilar av bitter ale där extra special bitter är den mest alkoholstarka. Men inte nödvändigtvis den mest beska. De andra två stilarna är bitter, som har max 4 % alkohol och best bitter, som ligger runt 4,5 %.

Engelsk pale ale och bitter.

Engelsk pale ale och bitter har tydlig humlesmak.

Om pale ale serveras från fat kallas ölet bitter, trots att smaken inte behöver vara så besk som namnet antyder. Ibland är bitter mörkare och svagare än engelsk pale ale, men inte alltid. Historiskt var bitter också motparten till den sötare och mindre beska ölstilen mild.
Skillnaden mellan en amerikansk pale ale (APA) och en engelsk pale ale är att man använder amerikanska humlesorter i APA, som ger mer humlearomatisk karaktär och ger aromer av citrus, fläder och tropisk frukt.
Ordet pale ale har från början använts som ett samlingsnamn för ljusare öl. Ölet india pale ale (IPA) bryggdes främst för att skickas till den brittiska kolonin Indien, men för att möta efterfrågan i England så började man också brygga en alkoholsvagare variant av india pale ale – som kort och gott blev pale ale.

Barley wine.

Barley wine kommer ursprungligen från England.

Barley wine är ofta det alkoholstarkaste, fylligaste och mest prestigefulla ölet ett bryggeri tillverkar. Namnet uppstod på 1800-talet när engelska bryggerier ville marknadsföra sina starkaste öl till vindrickare, men då stod det oftast strong ale på flasketiketterna. Barley wine blev allt vanligare som begrepp och enligt vissa källor dök det första ölet upp med det namnet på etiketten 1903.
I dag delas barley wine in i den engelska traditionella stilen och den moderna amerikanska. Engelskt barley wine är fylligt, sött, fruktigt och ibland eldigt på grund av hög alkoholhalt. Beskan är hög men balanseras av en tydlig maltig smak.
Den amerikanska stilen är också fyllig och alkoholstark, men med tydligare humlekaraktär. Beskan är ofta mycket hög. För att uppnå den höga alkoholhalten behövs en mycket stark vört, som kokas länge för att uppnå den fyllighet som eftersträvas. Barley wine är ofta årgångsmärkt och lämpar sig utmärkt för lagring.

Skrivet av Michael Karlberg 10 juni, 2019

Har du fyllt 25?

Olkollen.se innehåller information om alkoholhaltiga drycker och riktar sig till dig som är över 25 år. Stämmer det på dig?

Ja, släpp in mig på sidan

Nej, ta mig till Google istället

X

Få bättre ölkoll och anmäl dig till vårt nyhetsbrev!