Efter en tid togs hantverket över av kristna munkar och ölbryggning blev en integrerad del av klosterlivet.

Kulmbacher Monchshof kloster, ett kloster grundat 1349 e.Kr. i Kulmbach, producerar fortfarande sin berömda Schwartzbier. År 1516 instiftades den tyska Reinheitsgebot (renhetslag) som reglerade ingredienserna som lagligen kunde användas vid bryggning av öl (bara vatten, korn, humle och senare jäst) och fortsatte därmed lagstiftning av öl som babylonierna hade gjort ungefär tre tusen år tidigare. Tyskarna instiftade också en daglig ölranson och ansåg att öl var nödvändig del av deras kost.

Vart i de keltiska länderna man började brygga öl först är omtvistat. Klart är dock att ölbryggningen spreds, alltid efter samma grundläggande principer som initierades av sumerierna: kvinnorna bryggde öl i hemmet, användning av färskt, varmt vatten och fermenterat korn.

I den finska sagan Kalewala, ägnar man fler rader åt att förklara skapandet av öl än skapandet om världen.

Den kvinnliga bryggaren, Osmata, försöker göra en fantastisk öl till ett bröllopsfest. Hon upptäcker användning av humle vid bryggning av öl med hjälp av ett bi som hon skickar för att samla den magiska växten. Dikten uttrycker en beundran för effekterna av öl som även den moderne öldrickaren kan känna igen:

”Stort är ryktet

om Kalevs gamla öl,

sagt att göra den svaga stark,

berömd för att torka kvinnornas tårar,

berömd för att uppmuntra den med brustet hjärta,

gör de gamla unga och smidiga,

gör den skygga modig och mäktig,

gör de modiga männen ännu modigare,

fyller hjärtat med glädje,

fyller sinnet med visdom,

fyller tungan med gamla legender,

gör den dumma än dummare.”

Oavsett om det är i finska, sagor eller de gamla sumeriernas skrifter så har öl alltid betraktats som en magisk dryck från gudarna som sades ge hälsa, sinnesro och lycka.