På Henry Meux & Co’s bryggeri på Tottenham Court Road, en av dåtidens största porter-producenter, lagrades öl i gigantiska träfat, så kallade ”vats”, några upp till 6,7 meter höga och fyllda med över 1,4 miljoner liter porter. Dessa massiva fat hölls samman av kraftiga järnband, men den här dagen skulle ett av banden brista.

Runt 16.30 på eftermiddagen gav ett av järnbanden vika, vilket fick det enorma träfatet att spricka. Trycket från ölen blev för stort för bryggeriet att hålla emot, och i ett ögonblick exploderade fatet och slet med sig andra fat i en kedjereaktion. En flod av mörk porteröl — uppskattningsvis 1,4 miljoner liter — vällde ut ur bryggeriet och ner längs gatorna.

Gatorna runt omkring St. Giles, som då var ett av Londons mest fattiga och trånga slumområden, fylldes snabbt med öl. Flodvågen förstörde husgrunder, rev med sig väggar och fångade intet ont anande människor i sin väg. Byggnader, särskilt de enkla hyreshusen, stod inte emot trycket och kollapsade.

Katastrofen tog åtta liv den dagen. Flera av offren var kvinnor och barn, bland dem en 3-årig pojke som dränktes i en källare och en kvinna som sörjde sin son vid hans likkista när hon själv sveptes iväg av ölfloden.

En tragedi utan någon ansvarig

Det mest slående med den här händelsen var kanske att ingen ställdes till svars. Vid rättegången konstaterades det att olyckan var just det — en olycka. Inga böter, inga fängelsedomar, och bryggeriet fick till och med en skattelättnad för att täcka förlusten av den förstörda ölen, vilket räddade företaget från konkurs.

Minnet av ölflooden lever kvar

Det som började som en teknisk olycka har blivit en av Londons mest omtalade kuriosa-historier. Även om det låter som en skämtsam pubhistoria var det en verklig tragedi som belyste både industrins säkerhetsrisker och de sociala klyftorna i 1800-talets London.

Och om någon någonsin säger att man inte kan drunkna i öl — så visar historien från 1814 att det faktiskt är fullt möjligt.