Cachaça kallas ofta för brasiliansk rom, ett smeknamn som inte är helt fel. Både rom och cachaça tillverkas av socker. Rom tillverkas av bi-produkter från sockerrör, som till exempel melass (en tjock sirapsartad substans som utvinns från saften av sockerrör eller sockerbetor som en biprodukt med 50 % sockerinnehåll vid tillverkningen av socker.) Cachaça görs däremot direkt av sockerrörsplantan. På grund av att cachaçan destilleras från råa sockerrör så får den en gräsig och jordig ton som rom saknar – rom i sin tur är sötare med mer toner av vanilj.

Den mest populära cachaçan är Cachaça 51 som finns på Systembolaget. Cachaça 51 introducerades 1951 i staden Pirassununga belägen i delstaten São Paulo.

Klicka här för att se om Cachaça 51 finns på ditt Systembolag eller för att beställa.

Cachaçaproducenter kan välja att tillsätta socker för att söta drycken men då endast med max 6 gram/liter. Överstiger man detta så behöver man skriva ”Sweetened cachaça” på etiketten. En del producenter lagrar sin cachaça men för att få kalla sin cachaça för lagrad så måste minst 50% av vätskan lagrats minst ett år.

Cachaçan som spritdryck har existerat i omkring 400 år och var en dryck som först användes av brasilianska slavar för att döva smärtan och ge dom energi under deras hårda arbetsdagar.

Ordet ”cachaça” kommer från afrikanska fångar som arbetade i sockerrörsplantager – de gav namnet till skummet som samlades på toppen av grytor där sockerrör kokades (det första steget i att producera socker). Slavarna tog hand om skummet, jäste det och namngav det ”cachaça.”

Till slut så blev cachaçan även en uppskattad dryck bland de rikare i Brasilien och blev då en av landets mest populära produkter. Faktum är att drycken blev så populär att portugiserna (Brasilien var då en portugisisk koloni) förbjöd drycken den 12 juni 1744, ett datum som idag är den Internationella Cachaça-dagen och som faktiskt var invigningsdagen för fotbolls-VM i Brasilien 2014.

Förbudet gjorde cachaçan till en symbol för nationell stolthet inom Brasiliens lägre klasser och i början av 1800-talet, under löftet om kolonial revolution, drack till och med Brasiliens elit spritdrycken som en symbol för nationell solidaritet. Men det var inte bara reserverat för konsumtion: enligt en artikel från James Beard från 1959 tvingade man i kalkoner i Brasilien stora mängder cachaça före slakt. Tanken var att en berusad kalkon är en avslappnad kalkon – och en avslappnad kalkon är en mör kalkon.

Idag konsumeras cachaça fortfarande främst i Brasilien (och mestadels av människor, inte fjäderfä), men landet exporterar runt om i världen.

Över 400 år så har cachaçan fått många kreativa smeknamn av det brasilianska folket. Många av dessa smeknamn togs fram i syftet att lura övervakningen från den portugisiska övermakten då cachaçan var förbjuden i det koloniala landet. Här följer några av alla de smeknamn den populära brasilianska spritdrycken fått genom åren.

água-que-gato-não (vatten-som-katten-inte-dricker)

bafo-de-tigre (Tigerns andedräkt)

gasolina (bensin)

melada (honungsdagg)

menina branca (vit flicka)

morrão (dumhuvud)

não-sei-quê (jag vet inte vad)

óleo-de-cana (sockerrörsolja)

terebintina (terpentin)

urina-de-santo (heligt piss)